Tungmetaller i peptider: vad ICP-MS mäter

En peptid är en organisk molekyl, så man skulle kunna tro att tungmetaller inte hör hemma där. Ändå kan spår av metaller hamna i nästan vilken produkt som helst: via råvaror och reagenser, katalysatorer, vatten, utrustning av stål eller förpackningar. Därför mäts halten av dem i stället för att antas.
Vilka metaller som övervakas
Den internationella riktlinjen ICH Q3D delar in elementföroreningar efter toxicitet:
- Klass 1: arsenik (As), kadmium (Cd), kvicksilver (Hg) och bly (Pb). Dessa grundämnen bedöms alltid.
- Klass 2A: kobolt, nickel och vanadin, som förekommer relativt ofta.
- Klass 2B: ovanligare grundämnen, främst ädelmetaller från katalysatorer, som palladium och platina. De övervakas när det är känt att de används i processen.
- Klass 3: grundämnen med lägre toxicitet, bland dem koppar, krom och tenn.
Resultaten anges i ppm (miljondelar, det vill säga mg per kg) eller ppb (miljarddelar, det vill säga µg per kg).
Från fällning till plasma
I årtionden användes ett enkelt ”tungmetalltest”: metallerna fälldes ut som färgade sulfider och färgen jämfördes med en standard. Testet skilde inte mellan olika metaller och fångade vissa dåligt. Den amerikanska farmakopén övergav det 2018 och ersatte det med instrumentella metoder.
I dag används två tekniker som bygger på induktivt kopplad plasma (ICP):
- ICP-MS: provet löses upp med syra, lösningen sprejas in i en argonplasma som har hettats upp till flera tusen grader, atomerna omvandlas till joner och en masspektrometer separerar dem efter massa och räknar dem. Känsligheten når ned till miljarddelar och lägre, för många grundämnen i en och samma analys.
- ICP-OES: samma plasma, men i stället för massan mäts det ljus som exciterade atomer sänder ut vid våglängder som är karakteristiska för varje grundämne. Metoden är tillförlitlig men mindre känslig.
Falskt förhöjda resultat
Båda teknikerna har kända fallgropar. Vid ICP-MS har en jon som består av argon och klor massan 75, samma som arsenik, så ett prov som är rikt på klorider kan ”visa” arsenik som inte finns där. Moderna instrument löser detta med en kollisionscell eller med hög upplösning. Vid ICP-OES är spektrala överlappningar problemet: ett grundämne som finns i stor mängd i provet sänder ut ljus vid många våglängder och kan höja signalen på ett annat grundämnes linje.
Det här är särskilt viktigt för peptider som avsiktligt bär på en metall, som kopparpeptider. I dem är koppar en del av molekylen, inte en förorening. I ett sådant prov bör ett misstänkt resultat för ett annat grundämne upprepas med en annan teknik, oftast ICP-MS, innan man drar någon slutsats.
När resultatet är för bra
Ett korrekt resultat för ett grundämne som inte hittades lyder inte ”0” utan ”under kvantifieringsgränsen”, till exempel ”< 0,05 ppm”. Gränsen beror på grundämnet, metoden och provmängden, och skiljer sig därför från grundämne till grundämne och från laboratorium till laboratorium.
Om ett certifikat för varje metall, för varje produkt och varje batch, anger samma otroligt låga värde är det ett skäl till försiktighet. Verkliga mätningar ser sällan så enhetliga ut. Hur man känner igen ett misstänkt dokument skriver vi om i artikeln om analyscertifikatet.
Visa katalogen