Hur en peptid tillverkas: fastfassyntes steg för steg

Nästan alla korta och medellånga peptider framställs i dag med samma metod: fastfassyntes, känd under den engelska förkortningen SPPS (solid-phase peptide synthesis). Metoden publicerades 1963 av den amerikanske kemisten Robert Bruce Merrifield, som 1984 fick Nobelpriset i kemi för den.
Idén: en kedja fäst vid en kula
Före Merrifield framställdes peptider i lösning. Efter varje tillsatt aminosyra måste produkten isoleras och renas, så syntesen av en längre kedja kunde ta månader.
Merrifields idé var att fästa den första aminosyran vid små, olösliga kulor av polymerharts och sedan låta kedjan växa på kulan. Reagenserna tillsätts i överskott, och det som inte har reagerat tvättas helt enkelt bort. Produkten sitter kvar på hartset hela tiden, så att isolering efter varje steg inte längre behövs.
Intressant nog går den kemiska syntesen i motsatt riktning mot den naturliga. I cellen bygger ribosomen kedjan från N-terminalen mot C-terminalen, medan SPPS börjar från C-terminalen: den första aminosyran på hartset är den sista i sekvensen.
En syntescykel
I dag används oftast så kallad Fmoc-kemi. Varje ny aminosyra har en tillfällig skyddsgrupp på aminogruppen (Fmoc), så att den inte reagerar med sig själv. Sidokedjorna har mer permanenta skyddsgrupper som sitter kvar till slutet av syntesen. En cykel ser ut så här:
- Avskyddning: en mild bas, oftast piperidin, tar bort Fmoc-gruppen från kedjans ände på hartset, så att aminogruppen blir fri.
- Tvättning: överskottet av reagens tvättas bort med ett lösningsmedel.
- Koppling: nästa aminosyra, aktiverad med ett särskilt reagens, tillsätts i överskott och bildar en ny peptidbindning.
- Ny tvättning, sedan nästa cykel.
För en peptid med trettio aminosyror upprepas cykeln tjugonio gånger. I dag sköts det av automatiska syntesapparater, i mängder från några milligram upp till flera kilogram.
Varför varje steg måste lyckas nästan perfekt
En illustrativ räkneövning visar hur obarmhärtig metoden är. Om varje koppling lyckas för 99 % av kedjorna har ungefär 75 % av kedjorna full längd efter 29 kopplingar. Om den lyckas för 98 % återstår bara ungefär 56 % med full längd. Resten är kedjor som saknar något.
Därifrån kommer de typiska föroreningarna i en rå peptid:
- Deletionssekvenser: kedjor som saknar en aminosyra, eftersom en koppling misslyckades.
- Förkortade kedjor: kedjor som slutade växa någonstans halvvägs.
- Rester av skyddsgrupper som inte avlägsnades helt i slutet.
- Racemisering: en del av aminosyrorna övergår från den naturliga L-formen till dess spegelbild, D-formen.
- Sidoreaktioner hos vissa aminosyror, till exempel asparaginsyra.
Föroreningarna är kemiskt mycket lika den önskade peptiden. De syns varken med blotta ögat eller på en våg, utan först med god analys.
Avspjälkning, rening och torkning
I slutet av syntesen spjälkar en stark syra, trifluorättiksyra (TFA), loss peptiden från hartset och tar samtidigt bort skyddsgrupperna från sidokedjorna. Den råa peptiden fälls ut och renas sedan med preparativ HPLC: blandningen passerar en kolonn, kedjorna separeras och bara fraktionerna med tillräckligt ren produkt samlas upp. Fraktionerna slås ihop och frystorkas.
Efter reningen i närvaro av TFA föreligger peptiden oftast som trifluoracetatsalt. Saltet byts ofta ut mot acetat, och därför ser du tillägget ”acetat” i peptiders namn. Det är inte ett annat ämne, utan en annan följeslagare (motjon) till samma peptidkedja.
Vad det här betyder för dig
Syntesen förklarar varför en peptids kvalitet inte kan bedömas utifrån utseendet. En kedja som saknar en aminosyra och den rätta peptiden ser likadana ut: som ett vitt pulver. Skillnaden visas av HPLC, som mäter hur mycket av huvudkedjan som finns i förhållande till de andra kedjorna, och av masspektrometri, som bekräftar att huvudkedjan har rätt massa.
Visa katalogen