Aminosyror: peptidernas byggstenar

En peptid är en kedja av aminosyror som är sammanlänkade med peptidbindningar. Sekvenserna kan se mycket olika ut, men nästan alla är uppbyggda av samma tjugo standardaminosyror. Den som förstår dessa byggstenar har lättare att förstå varför två peptider av liknande längd beter sig olika och vad som kontrolleras på ett analyscertifikat (COA).
Det som alla aminosyror har gemensamt
Varje standardaminosyra har samma grundstomme. I mitten sitter alfakolatomen, till vilken fyra grupper är bundna: en aminogrupp (NH2), en karboxylgrupp (COOH), en väteatom och en sidokedja, som betecknas med bokstaven R. De tre första grupperna är desamma hos nästan alla standardaminosyror; det som skiljer dem åt är sidokedjan. Undantaget är prolin: dess sidokedja är sammanbunden med aminogruppen till en ring, så i stället för NH2 har den NH.
När karboxylgruppen i en aminosyra binds till aminogruppen i en annan frigörs en vattenmolekyl och en peptidbindning bildas. Det enklaste exemplet är glycylglycin (Gly-Gly), en dipeptid av två glyciner. En linjär kedja har därför en N-terminal, där aminogruppen sitter, och en C-terminal, där karboxylgruppen sitter.
Varje aminosyra har en trebokstavs- och en enbokstavsbeteckning, till exempel Gly eller G för glycin och Trp eller W för tryptofan, så även en lång sekvens kan skrivas som en kort rad bokstäver.
Kiralitet: varför glycin är undantaget
En alfakolatom som bär fyra olika grupper är kiral: det finns två former av samma aminosyra som förhåller sig till varandra som vänster och höger hand och inte går att lägga så att de täcker varandra. De betecknas L och D, och proteiner i naturen är uppbyggda av L-formen.
Glycin är den enda standardaminosyran som inte är kiral. Dess sidokedja är bara en väteatom, så alfakolatomen bär två likadana grupper och spegelbildsformerna är identiska.
Det här är viktigt för kvaliteten, eftersom L- och D-formen har samma massa. Om en aminosyra övergår i fel form under syntesen ser masspektrometrin inte det. En sådan förorening kan ibland separeras med HPLC, men ibland krävs en särskild kiral analys.
Fem grupper efter sidokedja
Indelningen är inte helt strikt, och läroböcker placerar vissa aminosyror i olika grupper, men grundbilden ser ut så här:
- Opolära: glycin, alanin, valin, leucin, isoleucin, metionin och prolin. Deras sidokedjor består mest av kol och väte, så de blandar sig dåligt med vatten.
- Polära, oladdade: serin, treonin, cystein, asparagin och glutamin. De bär grupper som bildar vätebindningar med vatten.
- Sura: asparaginsyra och glutaminsyra. Vid neutralt pH bär de en negativ laddning.
- Basiska: lysin, arginin och histidin. Lysin och arginin bär en positiv laddning vid neutralt pH, histidin bara delvis.
- Aromatiska: fenylalanin, tyrosin och tryptofan, med ringformade sidokedjor.
Varför sidokedjorna avgör
Grundstommen är densamma hos alla aminosyror, så det är sidokedjornas typ och ordningsföljd som bestämmer peptidens egenskaper.
Löslighet. Peptider med många laddade och polära rester går lättare i lösning. Långa sträckor av opolära och aromatiska rester gör en peptid mer benägen att aggregera och fällas ut.
Laddning. En peptids nettoladdning är summan av laddningarna hos alla joniserbara grupper: de sura och basiska sidokedjorna, kedjans båda ändar och vid högt pH även cystein och tyrosin. Den ändras med omgivningens pH. Vid det pH-värde som kallas den isoelektriska punkten är nettoladdningen noll, och då är peptiden oftast som minst löslig.
Analys. Sidokedjorna syns i varje resultat:
- På en HPLC-kolonn med omvänd fas hålls en peptid kvar längre ju fler opolära och aromatiska rester den har.
- I masspektrometri mäts en peptid oftast som en positiv jon. Basiska rester och N-terminalen tar upp protoner, så en peptid med mer lysin eller arginin bär ofta fler laddningar.
- Vissa sidokedjor är kemiskt känsliga. Metionin och cystein oxideras lätt, och asparagin kan förlora sin amidgrupp. Sådana förändringar syns som små extra toppar i kromatogrammet eller som en massförskjutning, som vid oxidation av metionin är 16 dalton.
Från sekvens till resultat
En peptids molekylmassa beräknas utifrån sekvensen: summan av aminosyrornas massor, minskad med massan av det vatten som frigörs vid varje peptidbindning. Det är just denna beräknade massa som masspektrometrin jämför med den uppmätta. Om en aminosyra saknas eller har ersatts av en annan skiljer sig massan som regel. Undantagen är leucin och isoleucin, som har samma massa, liksom L- och D-formerna.
Därför hjälper kunskap om aminosyror dig att läsa ett analyscertifikat med förståelse: sekvens, massa och renhet är tre sätt att se på samma följd av byggstenar. Hos Preporod kontrolleras varje batch av ett oberoende laboratorium med avseende på identitet, renhet och mängd, och batchnumret står på varje flaska. Analysrapporten för den aktuella batchen kan du se eller begära på sidan Certifikat.
Visa katalogen