Endotoxiner: vad de är och hur de mäts

En peptid kan vara kemiskt ren och steril och ändå innehålla endotoxiner. Därför granskas endotoxiner separat från renhet och mikrobiologi, och därför är de ett av de resultat på ett certifikat som är värda att läsa.
Vad endotoxiner är
Endotoxiner är lipopolysackarider (LPS), molekyler från det yttre membranet hos gramnegativa bakterier, till exempel Escherichia coli. De frigörs när bakterier växer, delar sig eller dör. Det sista är viktigt: när bakterierna avdödas finns deras endotoxiner kvar.
I kroppen är endotoxiner kraftiga pyrogener, det vill säga de framkallar redan i mycket små mängder feber och en inflammatorisk reaktion. Därför föreskriver farmakopéerna gränsvärden för endotoxiner för produkter där det är viktigt.
Varför de är svåra att ta bort
- De tål värme. Vanlig ångsterilisering vid 121 °C förstör dem inte. Laboratorieglas befrias från endotoxiner med torr värme, vid omkring 250 °C i minst en halvtimme.
- De passerar genom sterilfilter. Ett filter på 0,22 µm håller kvar bakterier, men inte en betydande del av endotoxinerna, som är mycket mindre än bakterier.
- Sterilt betyder inte endotoxinfritt. En produkt som inte innehåller en enda levande bakterie kan ändå innehålla endotoxiner från bakterier som en gång fanns i den.
Endotoxiner hamnar oftast i en peptid via vatten, utrustning eller råvaror, men också via varje form av mikrobiologisk kontamination under tillverkningen. När de väl finns i en peptidlösning är de svåra att få bort och kräver särskilda metoder. Därför är det alltid bättre att förebygga än att rena i efterhand.
Hur de mäts: blod från dolksvansen
Det mest kända testet kommer från den atlantiska dolksvansen (Limulus polyphemus), ett urgammalt marint leddjur från Nordamerikas kuster. Dess blod innehåller celler, amebocyter, som koagulerar i närvaro av endotoxiner. Det är dolksvansens sätt att försvara sig mot bakterier. På 1960-talet gjorde forskare om det till ett test, kallat LAL efter lysat av dolksvansens amebocyter (Limulus amebocyte lysate).
LAL-testet utförs på tre sätt:
- Gel-clot: man ser efter om det har bildats en gel i provröret. Resultatet är ja eller nej, vid en given känslighet.
- Turbidimetriskt: man mäter hur provet blir grumligt med tiden.
- Kromogent: reaktionen frigör ett färgat ämne vars intensitet mäts.
I dag finns det också ett test med rekombinant faktor C (rFC), som utför samma reaktionssteg utan blod från dolksvansen. Europeiska farmakopén erkänner det som en separat metod, i kapitel 2.6.32.
Hur du läser resultatet
Endotoxiner anges i endotoxinenheter (EU), oftast per milligram produkt (EU/mg). Tillsammans med resultatet ska gränsvärdet som produkten måste klara och den metod som har använts anges.
En sak förbises lätt: peptiden själv kan störa reaktionen, påskynda eller bromsa den. Därför tillsätts vid ett korrekt utfört test en känd mängd endotoxin till provet, och man kontrollerar att testet ”hittar” den. En godtagbar återvinning ligger mellan 50 och 200 %. Ett resultat ”under gränsvärdet” utan den kontrollen är mindre tillförlitligt än det ser ut.
Vad ett positivt resultat betyder
Förhöjda endotoxiner betyder inte att peptiden är fel eller oren i kemisk mening. HPLC och masspektrometri kan vara felfria. De betyder att det någonstans i processen har funnits bakterier. En sådan batch efterbehandlas med särskilda metoder för att avlägsna endotoxiner och testas på nytt, eller kasseras.
Hur levande bakterier och mögel övervakas skriver vi om i artikeln om mikrobiologisk renhet, och hur resultatet kontrolleras på papperet i artikeln om analyscertifikatet.
Visa katalogen